tiden och framtiden

tänk så fort man glömmer. det är otroligt. idag brände ringen och hjärtat runt min hals lite extra hårt. när man slumpartat mötte en blick som också mindes. idag for tankarna fram och tillbaka. 5 år ungefär. till en början. fram till idag.

på fredag åker jag till Halmstad. Jag längtar så jag dör. Jag skall få krama på dig Johanna. FYFANIFAN vad underbart.

något helt sjukt

det var augusti och jag var livrädd. jag var dessutom kär. men jag ville inte att det skulle ta vägen någonstans. jag ville att varje andetag skulle stanna just så. för att varje minut med dig kändes ny. för att ingenting skulle kunna vända om och gå fel. eller inte gå alls.

till slut ledsnade du på mig. på mina tafatta små försök. på mina blyga blickar. på mina rädda händer. du drog min intill dig. och kysste mig. med lampan släckt. som om du visste, att tände du skulle jag rodna och dra mig undan. för att kunna fortsätta andas.

du höll kvar och vi låg så länge. så små och så nervösa. så kära i mörkret.

när jag gick hem så rodnade jag säkert hela vägen hem. sänkte blicken. rädd att möta någon. någon som skulle stjäla känslan som jag tog med mig hem.

dagen efter. den 18 augusti 2005. så gjorde vi det där. pratade om oss. och jag hade smygpanik och det var många typ ba a... tills vi nog kom fram till. nickades. att det skulle ju vara vi. eller ja. det var ju vi. nu är det du och jag. jag och du.

det är snart fem år sen.
det är något helt sjukt.

mono

jag har kommit igång nu känner jag..

en sak jag inte riktigt är bekväm med är kommentarer från omvärlden på det jag skrivit i bloggen. det som skrivs här, skriver jag ju eftersom jag har ett behov att få ur mig det, men så fort jag får påstötning i ämnet utanför bloggen så blir jag generad. JÄTTEGENERAD. Jag rodnar och mumlar eller viftar bort det. Min blogg är som en öppen monolog. En blogg där jag öppet diskuterar det som susar genom mitt huvud.

ingenting jag egentligen vill prata om utanför bloggen. mest för hur dumt saker kan låta. när man pratar om dem. jag vill liksom bara tänka dem högt.

här.

fortsättning följer

jag har nu knaprat i mig tillräckligt med halstabletter för att aldrig lukta illa mer. det och kaffe. gissa magkänslan.

...nice.

snuskigt.

jag blev hintad av en kollega tidigare idag. jag hjälpte henne med en grej och plöstligt erbjöd hon mig tuggummi. jag avböjde vänligt och fortsatte prata. då gav hon mig paketet och sa jo men ta en. det är bra med flour.

vad jag inte förstod var att jag förmodligen hade dålig andedräkt. att jag inte fattade det första gången. pinigt. jag måste stått där och hon måste ha lidit. riktigt illa. å jag som hatar sånt själv.

suck.

en liten onsdagsönskning

hur kommer det sig att tjejerna i en parrelation är dem som uttrycker kärlek mest i ord, text och bild? som vill synas med sin kärlek och sända ut den i hela världen? jag vet att det finns ett enkelt svar på den frågan, att jag själv sitter inne på svaret, men jag vägrar acceptera mitt egna svar. jag vet också att det finns massor av undantag. så punkt. nu fick vi sagt det också. jag önskar att det spreds lika mycket kärlek från killarna. att de sprutade ur sig hjärtan och bilder och kärlek. att det kom sig naturligt. att alla ni killar där ute sa det högt och lågt, viskade det till den som är den lyckliga... klämde ur er det lite oftare, liksom... det vore så fint. mer killkärlek åt världen!


bildkälla le love

BAS

Nu drog grannen igång diskot en trappa upp. BAS BAS BAS. Dunk dunk dunk. Tur man inte har huvudvärk. Så där högt skall jag också spela en dag, när jag är på det humöret. Då har jag en innestående. HA!


Två bra upptäckter: mina villahälar minskar och jag får tillbaka 8 papp från staten. Fint som snus.

EKLG 40 3 tr.

jag har uppnått något rätt stort i livet. jag har tagit klivet in i en egen lägenhet och här sitter jag nu och förundras. Varje kväll. Oförmögen att förstå. Tar på allt. Kikar ut genom fönstret. Står på min balkong. Står i min dusch. I min hall. Lyssnar till alla ljud. Jag känner mig väldigt ensam och också mycket slö. Jag har liksom drabbats av förlamningskoma eller något i den stilen. Jag tänker varje dag att jag skall göra så mycket när jag kommer hem. Gå ut med soporna, diska, städa, pilla, fixa, men ingenting av det blir gjort. Inte minsta lilla. Timmarna framför datorn går.