Saknas i alla led i mitt liv just nu.
Det skulle verkligen behövas. Lite fasta byggstenar som jag inte kunde rubba. Jag lever i en period där de inte finns. Jag har ett förhållande som är en berg och dalbana, med ojämna tider och missförstånd. Jag har en skolgång som tänker ta kål på mig, en förkyldning som aldrig går ur kroppen. För att inte tala om hur ostrukturerad jag är. Vimsig, slarvig, skjuter upp saker.
Vad hände med idén om att jag skulle skaffa mig ett jobb?
Gick den upp i rök kanske?
Det är hundra frågor minst som snurrar i huvudet.
En irritation över en oplanerad tillvaro.
Jag som vill ha allting lite uttänkt. Det finns baksidor med allt, men jag är van att ha det så.
Om det inte blir som jag tänkt mig blir jag stressad och skitnervös. Fan ta allting.
Jag orkar inte med någonting just nu. Det jag helst av allt gör är att krypa tillbaks ner under täcket och vakna långt senare. Då allt är glömt och tömt.
Någon av er har säkert redan känt på min irritation idag.
Som plötsligt kom över mig som ett stort fucking moln. Tack för den då.
Sista jag behövde var ju den där nypande känslan.
Just nu har jag en annan känsla. Den ekar.
Varför tog du inte vara på tillfället?
Som om allt jag gör, kunde gjorts hundra gånger bättre.
Varse sig det är en lunch i bamba, ett föredrag eller en kväll med Erik.
Jag är inte till hundra med. Som om jag borde vara det eller vadå?
Jag hatar än mera att säga "ok jag har fel". Eller FÖRLÅT.
Det är skitjobbigt. Verkligen- fastän jag ofta inser efter en stund att jag har just fel. Okej förlåt. Mitt fel. Sorry. Ushushush.
Jag förstår när andra intressen smyger sig på.
Ändå blir jag sur. Jag måste lära mig. Varje dag så tränar jag. Tro ingenting annat.
Slut på gnällandet.
En vilostund kanske och sen får jag bita i det sura äpplet och ta historian i örat.
Nått måste bli gjort. Så är det bara.
