På alla sätt och vis.
Jag läser om barnadödligheten i Mozambique och mår illa. Inte på grund av landet, för allting går sakterliga framåt, mer inför faktumet av det jag skrev här och vad de här barnen har. Många hinner inte ens fylla fem år.
Å va man känner sig hjälplös.
Jag ska volontärarbeta, det ska jag.
Det var som när Erik sa att jag kunde köpte en billig mp3 och stöttat en organisation med mina pengar istället för att ha fått en ipod. Jag valde ipoden. Första dagarna så tänkte jag mycket på det här och var blygsam med att vifta med den. För det var så fel.
Å andra sidan kan man inte tänka så. Den stödde iaf något och jag har fortfarande kvar tankarna om att gå med i Röda Korset, och jag skänker med jämna mellanrum pengar. Det finns så mycket att göra. Bara man vill.
Det finns massor av klicksajter där du bara klickar så stödjer du nån någonstans.
Ett klick - en spruta. Inte sant?
Om det är någon som har nån bra så säg till.
Jag önskar jag gjorde mer.
Jag ska försöka bli bättre.
Jag litar på att du gör detsamma.
