Jag låter Celin D fånga mig in i lite deppmusik. Jag borde gå ut och sätta mig i solen och låta den sluka mig, jag har bara inte kommit dit än. Jag önskar det gick att stänga av hjärnan i solen en stund. Bara vara.
Det är intressant det där. Folk säger att Kent spelar deppmusik, visst gör de, men mycket sammankopplar jag med kärlek och tankar, snarast poesi och lyrik. Inte skära-sig-i-handleden-musik som en del tycks tro. Celin Dion är mer deprimerande om man säger så.
På återseende.
