Så känns det.
Ett leende från barndomskompisens läppar som helt plösligt klär min nyfunna väns ansikte. Visst låter det skumt. Det är alltid små saker, men ständigt finns de. Det är som om de är spegelbilder av varandra. Båda kära och nära mig. Fast i olika tider av mitt liv, men ändå kärnan av vänskapen. Saker som får mig att le.
Det är bara det att ibland är ni skrämmande lika, fast jag lovar. Ni har aldrig träffast. Aldrig.
Jag tror det är så. Att människor delar vissa saker. Det finns olika kopior av samma grund. Det finns så klart saker som skiljer sig mycket också. Ja det finns det.
Är jag helt ensam om den här typen av upplevelser?
