Det grillades i Bollebygd, med mina favoriter. Massa god mat och så trevligt sällskap, bättre än så kan man inte inleda en valborg. Sen var planen att åka vidare, men helgens festande hade gjort oss alla rätt trötta, så idéen ebbade ut. Jag åkte bussen till Göteborg, väldigt länge. Klev av och satt mig för att vänta. Då händer det här:
Man i trettioårsåldern kommer fram till min bänk där jag brett ut mig i väntan på vagnen, och så ger han mig en stor chokladguldpeng och sen frågar han och jag är trött. Jag nickar lite och så tar han i från mig det jag har i handen, lägger ner ipoden på väskan och ställer sig bakom mig. Hans händer maserar mitt ansikte och så vrider han till nacken åt båda hållen, hela tiden sitter jag på helspänn och skrattar. Vad ska hända här näst? Han tar mina fingrar och rycker i varje. Det är väl skönt men jag kan inte rikigt förstå mig på det här. Hela tiden måste jag blunda och skorna av, en efter en. Jag protesterar, mina skor, herregud, de behöver han väl inte ta av, men jovisst måste han det! Så gör han samma sak med tårna, sätter på mina skor igen. Så säger han sodavatten citron, varje dag! Jag nickar och ler. Tackar och säger att min vagn kommer nu. För det gör den. Han säger att vi har en grej kvar, så tar han tag i mig och varenda kota i ryggen möblerar om, delvis för att jag inte var med, delvis för att han råkar vara onykter och lite otydlig. Han ska också åka samma spårvagn, vi pratar lite om att chalmers, om utseende, om diverse annat också. Sen tar vi i hand och säger adjö, som om inget hade hänt.
Idag har jag fett ont i ryggen. I övrigt var pengarna goda och resten spännaden.
Valborg firades mestadels på buss och spårvagn runt i stan, fick sen en del av det vanliga: spyor, hångel, överförfriskade fotbollsklackskillar, lite för kaxiga örgrytebor storleken mindre, gamla par som försöker sicksacka mellan tomglas, spyr och annan skit för att komma hem. Ja ni vet. Det var ju valborg igår.
Sen kom jag hem.
Gick och la mig och vaknade nu.
Min mage skriker, för en gång skull FRULLE!
