En summering kanske skulle sitta fint. I toner av Winnerbäck så tänker jag tillbaka på ett år som alla andra. Ett till år i skolan, det är bara det att det här blir vårt sista sommarlov. Någonting säger mig att vi är värda det allra bästa i sommar. Att det blir massor av sommarnätter och dagar där solen bara lyser och lyser. Det här har varit ett år som började så bra. Det blev en nystart på någonting som jag kommit att ogilla starkt. Tänk så bra tvåan skulle bli. Bra blev det, men långt mycket tuffare än vad någon av oss någonsin kunnat gissa. Det har blivit ett lärorikt år, ett helt annat än vad vi trodde när vi med bruna ben och fina sandaler satte fötterna på klinkergolven igen. Det blev så annorlunda. Mycket har vi lärt oss. Vi har en vän som vunnit. Hon har vunnit så stort och den här sommaren, och alltid framöver, ska hon gå med huvudet högt. Vi har stått brevid och kramat händer och darrat. Tänkt mycket, förstått så lite och klängt oss fast i allt som varit stabilt.
Det känns så konstigt, en vinter i dur och en suddig massa av dagar. Massor av minnen, helt osorterade. Det viktigaste av allt var att dagarna gick rakt framåt. Ingenting fick ge vika. Nya bekantskaper. Ny kärlek. Älskvärda människor. Möten.
Det är ett betydelsefyllt år som gett kunskap, som fått oss att värdera det lilla. Den lilla dagen, den lilla studen, den lilla människan. Det som faktiskt egentligen betyder mycket mer. Det gäller bara att vakna och verkligen se det.
Jag vet inte riktigt hur jag ska sluta säcken. Än finns några dagar kvar innan sommar släpper oss på bete och vi får springa fritt. Ingen mer grön, ingen mer skola på många många veckor. Allting ligger framför oss nu och det här kommer bli sommaren ingen glömmer! För det vi lärt oss ska vi ta med oss, allting ska finnas kvar. Jag har knutit starka band och vi har blivit vi. Vår lilla fyra.
Som sagt, jag är inte den som knyter ihop säcken. Men saken är den, att kanske saknas snöre. Det finns ingenting att knyta ihop. Vi kanske ska vända på det och knyta upp. Släppa loss och vända upp och ner på alltihop. Göra det bästa av det mesta och bara njuta av den underbara sommaren 2007.
Det känns så konstigt, en vinter i dur och en suddig massa av dagar. Massor av minnen, helt osorterade. Det viktigaste av allt var att dagarna gick rakt framåt. Ingenting fick ge vika. Nya bekantskaper. Ny kärlek. Älskvärda människor. Möten.
Det är ett betydelsefyllt år som gett kunskap, som fått oss att värdera det lilla. Den lilla dagen, den lilla studen, den lilla människan. Det som faktiskt egentligen betyder mycket mer. Det gäller bara att vakna och verkligen se det.
Jag vet inte riktigt hur jag ska sluta säcken. Än finns några dagar kvar innan sommar släpper oss på bete och vi får springa fritt. Ingen mer grön, ingen mer skola på många många veckor. Allting ligger framför oss nu och det här kommer bli sommaren ingen glömmer! För det vi lärt oss ska vi ta med oss, allting ska finnas kvar. Jag har knutit starka band och vi har blivit vi. Vår lilla fyra.
Som sagt, jag är inte den som knyter ihop säcken. Men saken är den, att kanske saknas snöre. Det finns ingenting att knyta ihop. Vi kanske ska vända på det och knyta upp. Släppa loss och vända upp och ner på alltihop. Göra det bästa av det mesta och bara njuta av den underbara sommaren 2007.
