Ni vet en sån där dag då allting bara kryper inpå. Psykisk som fysisk smärta eller leda och värk. Allting blir fel, hur rätt du än önskar dagen att bli när du vaknar. Allting känns olustigt och det känns som om mensen närmar sig. Det värsta är att den inte ens behöver vara inblandad eller ha det minsta med nedstämdheten att göra. Trotts att du försöker ringa de där samtalen, få sagt de där grejerna som skaver och få ha en riktigt bra dag så misslyckas du. Teet på kafeet smakar inte riktigt så där kanon, muffinsen blir inte uppäten, det mesta känns rötet och konversationerna halva. Inte för att det bjuds dåligt sällskap, utan för att det bara delvis blir en riktigt dålig dag.
Ingenting blir bättre av att komma hem till ett stormigt hem, där ingen annan heller orkar med vädret. För dåligt väder, när alla är lediga, betyder mer tjaffs och bråk. Därför att man tvingas gå inne och gnaga sönder varandras hjärnor. Till det endas finns ärtor kvar. Helst kräkas en del på varandra också. Bara just därför att.
Ni har väl förstått allihopa att det är alternativ nummer ett. Alternativ nummer två, vilket levereras här, är följande: gå på stan och hitta något som muntrar upp dig. Det gör jag gladeligen med snälla vänner. Min plånbok följer gladeligen med och ställer till misär för framtiden.
Vissa dagar är sådär riktigt bra, och så helt plötsligt så finns det tusentals hormoner i kroppen som inte får plats. Som på alla håll, fullkomligen väller ut. Idag undrade jag om jag inte råkat bryta av min p-stav så att den helt och hållet EXPLODERAT och därför fullländat min kropps, mig oventande, mål att bli världens värsta hormonbomb. Bergochdalbana kräver bergochdalvana.
Den här dagen slutade med tanda'gnisslan för mig på en blöt cykel alldeles själv... Efter ett glas rödvin i magen och en timmas absolute music ju-äldre-desto-bättre... alt. minns-ni-den-här-då. Eftersom jag jobbar morgon skall jag sova nu. Men för alla er som också känner såhär ibland. Hoppas ni kan gå och lägga er med en bra bok och kanske vakna till en helt annorlunda morgondag.
I mitt fall tvivlar pessimisten, men jag skall göra ett försök.
Imorgon skall bli en fan så mycket bättre dag.
(För alla er som tvingats eller valt att umgås med mig idag. Ni har mycket liten del i det här. Ni har snarare fått mig ut i solskenet en stund mellan det att molnen i min stora hormonbombaderade kropp hopat sig igen). Tack.
