Jag kom och tänka på en sak nu, i höstas så besöktes skolan av alla företag som ordnar utbytes år för studenter. Vi pratade en del om det då. Var kanske ganska så sugna ändå. Åka iväg, se något nytt, göra något annat. Vi hade ju sett rätt många omkring oss göra precis det, ett år på andra sidan atlanten, jorden eller i en annan del av Europa. Så varför inte vi? Sen kom det som ett bombnedslag, det som förändrade hela det här året. Kampen som du vann.
Å så idag, här och nu, kom jag och tänka på det där. Dels, skulle vi ha åkt till hösten om allting varit annorlunda? Eller hade vi aldrig vågat? Sedan tänker jag såhär, det där går att göra senare. Jag är inte ledsen att det inte blev av. Det kommer tid för en sån resa också, kanske är det så, att om man hoppar in och ut under gymnasietiden så blir det både kul och snurrigt, men även jobbigt.
Inte vet jag.
Inte vet jag heller riktigt varför jag började skriva om det här, men jag kände att jag ville skriva av mig de tankarna som snurrade i huvudet.
Kanske handlar alltihop om de året vi gått igenom och om hur mycket vi har växt, mognat och svettsat oss. Ett år som resulterade en stor seger och mycket glädje. Efter regn kommer solsken. Jag har aldrig förens nu tänkt närmare på det där. Alla sånna tankar föll ju så plötsligt. Men som jag sa, det är inget som saknas mig.
Och åter igen. Efter mycket långt och i hållande regn kommer ändå solen, och torkar tårar och skäner värme och glädje.
