Mina år här i trygga förorten till Göteborg. Här i familjeidyllen växte jag upp. Från förskola till 9an. Sedan tog alla sina skolböcker och bytte skola och mycket hände på vägen. Men vi som alltid gått åren ihop, vi som bor nästan som påklistrade på varandra. Vi träffas alltid på det ena eller andra sättet. Lika frivilligt som ofrivilligt.
Det går att säga mycket om ens uppväxt här. Mycket om hur det just var här, antagligen identiskt med någon annan stans. Därför att skillnaderna inte blir större. Nu går vi på gymnasiet med bittra fiender från andra fotbollslag och andra skolor, med han den där snygga kille. Som de höll så hårt i.
Trotts allt det här och trotts att åren på gymnasiet blivit bra och annorlunda. Så är det alltid en trygghet att gå på gatorna hemma. Varje dag. En nick till han den där. Ett tjo på någons mamma. En blick på hon den där. Den känslan, av att kunna försvinna lika fort som man kom. Den är skön. Därför att här blir allt en stor gegga ibland, och det måste flys ifrån.
De finns ändå vänner kvar här, dit man bara kan sticka över. Som inte kräver planering. Som man kan göra saker på studs med. Ingen väntan. Bara; Ready? GO! ...
De vännerna är viktigt att behålla för att kunna känna sig större i fötterna än sina väggar, för att kunna behålla sin trygghet här hemma och inte skapa sig den någon helt annan stans.
