Vilka är ni? Det är den skräckblandade förtjusningen jag får leva med. För nästan ingen säger nått och ni är ändå några stycken. Som sitter där och kollar in min blogg så gott som varje dag.
Jag har en sak jag så gärna vill skriva nu. Men jag vågar inte.
Det är skiten jag får ta.
För en blogg som är sådär halvannonym går inte att lita på. En annonymbloggare kan kasta skit, det kan en vanlig bloggare också, men inte jag. För jag är feg och konflikträdd. Så jag låter helst bli.
Och nu är bloggen inte annonym så tyst får det bli. Leve tystnaden. Å allt bara för att jag ibland tyckt att jag gett för lite av mig själv genom min annonymitet och släppte på den.
Lagom korkat säger jag.
Klart en bjudning för er som är intresserade.
Så stort grattis.
Jag är inte en öppen bok.
Jag väljer vilka kapitel ni ska få läsa.
Men ändå.
Ibland skruvar jag på mig i irritation.
