det var augusti och jag var livrädd. jag var dessutom kär. men jag ville inte att det skulle ta vägen någonstans. jag ville att varje andetag skulle stanna just så. för att varje minut med dig kändes ny. för att ingenting skulle kunna vända om och gå fel. eller inte gå alls.
till slut ledsnade du på mig. på mina tafatta små försök. på mina blyga blickar. på mina rädda händer. du drog min intill dig. och kysste mig. med lampan släckt. som om du visste, att tände du skulle jag rodna och dra mig undan. för att kunna fortsätta andas.
du höll kvar och vi låg så länge. så små och så nervösa. så kära i mörkret.
när jag gick hem så rodnade jag säkert hela vägen hem. sänkte blicken. rädd att möta någon. någon som skulle stjäla känslan som jag tog med mig hem.
dagen efter. den 18 augusti 2005. så gjorde vi det där. pratade om oss. och jag hade smygpanik och det var många typ ba a... tills vi nog kom fram till. nickades. att det skulle ju vara vi. eller ja. det var ju vi. nu är det du och jag. jag och du.
det är snart fem år sen.
det är något helt sjukt.
